åren har gått
Det är nytt år och snart fyller jag år igen. Utan att du faktiskt vet om det. I dina ögon har jag redan fyllt 17. Men vad spelar det dig för roll? Eller vad spelar det för roll överhuvud taget... när varken du eller jag bryr sig. När jag börjar vara vaken såhär sen om nätterna börjar jag fundera om det är pågrund av dig det är så. För ärligt talat så blev det såhär när du ruska mitt liv ur banan.
Vi fick kontakt när allt va som sämst i mitt liv. I början trodde jag att det var du som började få mig på banan igen. Men nu i efterhand så stoppade du allt jag kunde gjort. Du fick mig på sämre än jag borde ha gjort. Du fick mig att känna saker ingen borde få känna. Du fick mig bli en som jag inte ville vara eller behövde vara. Jag ändrade mig själv för din skull. Men det varken bryr du dig om eller vet om. Du trodde att jag gjorde det för att jag va sån. Du har aldrig känt mig riktiga jag, och det är jag glad över idag. Du fick mig att ångra chanserna jag tog med dig och samtidigt chanserna jag inte tog med dig.
När vi var klara med varandra, när jag trodde att det var sista gången vi hördes, fick du mig att inse att mitt i all kärlek hittade du min sämsta sida. Du fick mitt sämsta jag att bli till verklighet och du slutade aldrig. Du fick mig att bli elak, känslokall och rent ut sagt äcklig. Du fick mig bli du. Jag ville aldrig mer bli kär och jag ville aldrig mer öppna mig för någon. Jag ville aldrig mer visa att jag kunde vara känslosam och äkta. Jag ville helt enkelt inte. Du hade gett mig dom sämsta sidorna på kärlek som man kan se. Endå så är du mig största kärlek jag haft.
Men, på något sätt... när allt var som värst vände jag mig till dig och du stöttade mig. Precis så som jag behövde. Vi grät tillsammans, vi pratade och till sist fick du mig skratta. Så satt vi där, flera mil ifrån varandra och skrattade tillsammans. Att jag kan låta en sån person som du få mig skratta kan jag faktiskt inte hjälpa. På något sätt så var du underbar. Men sen finns det ju alla andra sätt du hade. Dom som jag inte vill tänka på idag. Dom som får mig att börja gråta och tycka synd om mig själv. Asså, du kan verkligen inte förstå hur illa det är när du får någon att tycka synd om sig själv. Det är inte okej. Man ska inte tycka synd om sig själv i läge som det här.
Dig litade jag på så grovt. Människa du kan inte förstå. Jag försvarade dig när min bästavän klagade på hur du behandlade mig. Jag va din fucking jävla hund. Jag fick dig att se bra ut i allas ögon. Jag kämpade varje dag så att du såg bra ut i mina vänners ögon. Dom försökte övertala mig och försökte få mig att inse vad du var. Men jag varken ville eller kunde.
Idag, för tio minuter sen, stod jag ute på balkongen och tänkte. Jag tänkte på dig. Men inte på det vanliga sättet. Jag tittade upp mot himlen och tänkte på dig. Tänkte att jag pratade med dig utan att få svar. Jag kollade på en stjärna och tänkte att du satt där uppe. Att jag saknade dig och att du var min vän. Jag stod och tänkte, tänkte och tänkte. Varför jag stod och tittade upp i himlen och tänkte på dig. Men svaret var ju faktiskt självklart. Enda gången jag tänker på dig är när jag tittar upp mot himlen. Och det gör jag bara när det är stjärnklart, eller ah för det mesta. Och så kom jag på det. Jag tänker bara på dig när jag tittar upp mot himlen, för att du är död i mina ögon. Jag saknar dig min vän, min kärlek.
Efter att ha litat på dig, gett dig hundra nya chanser, så vill jag aldrig någonsin lita på någon igen. Det går bara inte. fanFanFANFanfan
Men livet fortsätter och jag ska inte deppa. Någon dag kommer jag väl över alla inpackade känslor och fortsätter livet som jag vill. Känna hur jag vill och faktiskt kunna styra mina känslor så gott det går. Sluta vara rädd och sluta leta efter fel.
När jag står kvar på samma fläck i livet, eller nästan samma (långt har jaginte kommit iallfall) och har kvar mina vänner, men inte dig får mig att inse hur det är. Vänner står kvar. Men, du var min vän också ju. Vi grundade ju faktiskt allt på våran vänskap. Vi utforskade den bara lite. Lite för mycket...
See you in the stars darling.
Vi fick kontakt när allt va som sämst i mitt liv. I början trodde jag att det var du som började få mig på banan igen. Men nu i efterhand så stoppade du allt jag kunde gjort. Du fick mig på sämre än jag borde ha gjort. Du fick mig att känna saker ingen borde få känna. Du fick mig bli en som jag inte ville vara eller behövde vara. Jag ändrade mig själv för din skull. Men det varken bryr du dig om eller vet om. Du trodde att jag gjorde det för att jag va sån. Du har aldrig känt mig riktiga jag, och det är jag glad över idag. Du fick mig att ångra chanserna jag tog med dig och samtidigt chanserna jag inte tog med dig.
När vi var klara med varandra, när jag trodde att det var sista gången vi hördes, fick du mig att inse att mitt i all kärlek hittade du min sämsta sida. Du fick mitt sämsta jag att bli till verklighet och du slutade aldrig. Du fick mig att bli elak, känslokall och rent ut sagt äcklig. Du fick mig bli du. Jag ville aldrig mer bli kär och jag ville aldrig mer öppna mig för någon. Jag ville aldrig mer visa att jag kunde vara känslosam och äkta. Jag ville helt enkelt inte. Du hade gett mig dom sämsta sidorna på kärlek som man kan se. Endå så är du mig största kärlek jag haft.
Men, på något sätt... när allt var som värst vände jag mig till dig och du stöttade mig. Precis så som jag behövde. Vi grät tillsammans, vi pratade och till sist fick du mig skratta. Så satt vi där, flera mil ifrån varandra och skrattade tillsammans. Att jag kan låta en sån person som du få mig skratta kan jag faktiskt inte hjälpa. På något sätt så var du underbar. Men sen finns det ju alla andra sätt du hade. Dom som jag inte vill tänka på idag. Dom som får mig att börja gråta och tycka synd om mig själv. Asså, du kan verkligen inte förstå hur illa det är när du får någon att tycka synd om sig själv. Det är inte okej. Man ska inte tycka synd om sig själv i läge som det här.
Dig litade jag på så grovt. Människa du kan inte förstå. Jag försvarade dig när min bästavän klagade på hur du behandlade mig. Jag va din fucking jävla hund. Jag fick dig att se bra ut i allas ögon. Jag kämpade varje dag så att du såg bra ut i mina vänners ögon. Dom försökte övertala mig och försökte få mig att inse vad du var. Men jag varken ville eller kunde.
Idag, för tio minuter sen, stod jag ute på balkongen och tänkte. Jag tänkte på dig. Men inte på det vanliga sättet. Jag tittade upp mot himlen och tänkte på dig. Tänkte att jag pratade med dig utan att få svar. Jag kollade på en stjärna och tänkte att du satt där uppe. Att jag saknade dig och att du var min vän. Jag stod och tänkte, tänkte och tänkte. Varför jag stod och tittade upp i himlen och tänkte på dig. Men svaret var ju faktiskt självklart. Enda gången jag tänker på dig är när jag tittar upp mot himlen. Och det gör jag bara när det är stjärnklart, eller ah för det mesta. Och så kom jag på det. Jag tänker bara på dig när jag tittar upp mot himlen, för att du är död i mina ögon. Jag saknar dig min vän, min kärlek.
Efter att ha litat på dig, gett dig hundra nya chanser, så vill jag aldrig någonsin lita på någon igen. Det går bara inte. fanFanFANFanfan
Men livet fortsätter och jag ska inte deppa. Någon dag kommer jag väl över alla inpackade känslor och fortsätter livet som jag vill. Känna hur jag vill och faktiskt kunna styra mina känslor så gott det går. Sluta vara rädd och sluta leta efter fel.
När jag står kvar på samma fläck i livet, eller nästan samma (långt har jaginte kommit iallfall) och har kvar mina vänner, men inte dig får mig att inse hur det är. Vänner står kvar. Men, du var min vän också ju. Vi grundade ju faktiskt allt på våran vänskap. Vi utforskade den bara lite. Lite för mycket...
See you in the stars darling.
Kommentarer
Trackback
